Lycka är individuellt. Det som är den högsta lyckan på jorden för någon, kan gå obemärkt förbi för en annan.

När vi fått våra grundläggande behov som tak över huvudet och något i magen tillgodosedda, så upplever många en stilla lycka. De som inte har det, önskar inget mer än just det.

I jakten på lycka glömmer vi ibland att stanna upp och reflektera. Micael Persbrandt sa en gång

” Lycka är jävligt överskattat, man får vara tacksam om man är glad ibland” Kanske är det så. Hur många gånger har jag inte hört människor säga ”Det var mitt livs lyckligaste ögonblick.” Men när man tänker efter har det väl varit många sådana ögonblick. Det svåra är att gömma dom i sitt inre och påminnas om dom. Att ständigt gå omkring i ett lyckorus, skulle antagligen tära på både kropp och hjärna. När jag var ung, fanns det en mall för lycka. Man skulle Lyckas! Bli framgångsrik och putsa upp en fasad av konstlad lycka. Jag föll tidigt utanför ramen. Jag gav mig själv rätten att glädjas åt det lilla.

Det som bara jag såg och upplevde. Under åren har jag kultiverat detta och jag tror att det är det som får mig att vara så positiv och närvarande i nuet. ”Måste du vara så jävla glad jämt” har jag ibland fått höra. Ja, det måste jag, eftersom jag har så mycket att glädjas åt.

Den senaste tiden har jag upplevt ett annat slags lycka. Lyckan att få vara frisk! Den kan inte nog överskattas. Är man frisk äger man livet. Med dom orden önskar jag alla mina kära vänner, som inte är det, god bättring och ett sunt liv.

I decided to live when I took my first breath… I have never regret it! /Kramar