Född i vatten (Kräftans tecken) och delvis uppvuxen i skärgården, föräldrarna hade sommarhus i Tjusts skärgård, så älskar jag allt vad vatten, skärgård och båtar heter. Med ett undantag. Segelbåtar! I sommarnöjet ingick ett antal olika små båtar, för nöjet att få tuffa runt en soldränkt sommardag, eller stilla fiska med draget släpande efter sig vid långsam rodd i skymningen. Jag tyckte själv att jag var ganska bra på att hantera både små plastbåtar och större modeller i trä. Med motor då. En som man kunde köra både framåt, stanna vid behov och även backa. Inte blev jag sjösjuk heller. Men så slog bomben ner. Jag förälskade mig i en man (senare även far till mina barn) som efter att ha gjort sin militärtjänstgöring vid sjömätningen inom marinen, frankt deklarerade att nu skulle det åkas båt. Men framför allt skulle det Seglas! Maken gick alla tillgängliga kursen i segling, förarbevis, skepparexamen och för säkerhets skull även nattskepparexamen. Inget skulle lämnas åt slumpen. När detta var gjort kom han triumferande hem, viftade med samtliga dokument och utnämnde mig direkt till gast, hoppilandkalle och ruffhäxa. Det senare innebar att jag förutom att assistera honom uppe på däck, vid byte av segel, sätta segel, mm mm. skulle ta hand om matlagning och skräckslagna ungar. Ibland tilläts jag nådigt ”ta pinn” medan han studerade sjökort. Att jag skulle ha ett antal kalla öl innanför flytvästen var aldrig en uttalad önskan. Det räknade han med. Jag var ju för fan sjövan, enligt honom.

Alltså planerades en seglingssemester i för ändamålet hyrd båt. En stilig donna vid namn Compis. Så länge hon låg och skvalpade vid en brygga var allt lugnt. Det var när det käcka ropet löd från sittbrunnen ”Kasta loss” som helvetet började. Inte nog med att ”hon” lutade, en chock för henne som suttit stadigt i en motorbåt som går rakt fram, hon hade även köl och mast. En jävla hög mast. Nåväl den första seglatsen gick hyfsat bra i bidevind, med solen i ryggen. Så maken som ville visa alla färdigheter med en gång förslog att vi skulle kasta ankar och ligga på svaj för att vi senare skulle kunna få en skön nattsegling, bara vi två, med ungarna sussande i kabyssen. När ungarna upptäckte att de inte skulle kunna gå iland och springa av sig allt ”spring i benen” så löstes detta med en liten roddtur i jollen. Sedan var det dags för nattseglingen. Till en början var allt bra, till och med lite romantiskt. Endast en liten kvällsbris, och ett utspänt försegel. Alla lanterner på, och vi myste i sittbrunnen. Tills maken pussade mig på näsan (en ovana han lagt sig till med) och frågade om inte lilla gasten kunde fixa två kaffe. Det kunde lilla gasten. Dock var det svårt att balansera två kaffe och samtidigt ta sig upp ur kabyssen. Så en snubbling, en skvätt kaffe utspilld på ett sjökort, en centimeters gir med rorskulten och katastrofen var senare ett faktum. Det bara small. Ett pyttelitet grund, fenkölen som tog i och jag som för min inre syn såg bilder från Titanics undergång. Samtidigt som maken inspekterade eventuellt vattenintag, hördes gråt och skrik från kajutan. Mamma! Lillebror har kissat på sig och jag är jätterädd. Ner i kajutan till ungarna. Lugna trösta, krama. Under tiden seglade Compis på som om inget hänt. Enligt maken senare, hade det inte det heller. Båten hade studsat över grundet och man kunde knappt märka en skråma. Blev du rädd? Frågade en flinande äkta hälft. Lilla stumpan, sådant här får man räkna med ibland. Jag blev honom svaret skyldig men tänkte nästa år hyr vi husvagn.

Segla är inte nödvändigt. /Kramar