Varje år vid den här tiden brukar jag få besök. En vänlig, trevlig, omfångsrik skäggig man med för trång röd kostym. Vi brukar utbyta kramar och klappar. Även om antalet minskat i takt med stigande ålder. Numera betyder kramarna mer. Så även i år väntar jag med spänning. Men nu har den skäggige javeln skickat en förtrupp i form av Murphy! Ja ni som läst min tidigare blogg har hört mig kverulera över Murphy´s law Nu kommer ytterligare ett bevis. Jag vaknade för några dagar sedan och kunde inte få upp mitt vänstra öga. Det gick inte. Det var ihopgeggat, på ett sätt jag inte minns hade drabbat mig på länge. Det är vid sådana här tillfällen man beklagar att man är singel. Annars hade det varit lätt att skylla på en partner. ”Nu har den jäveln legat och flåsat mig i ansiktet hela natten.” Men det var ju uteslutet, så bara att finna en egen förklaring. Något lättare drag förmodligen, bara att bita ihop och uthärda, även om ögat rann som niagarafallet och synen var så dimmig att bilkörning måste uteslutas. Nåja, tänkte jag käckt och optimistiskt, det här ordnar sig till julafton, nu kan det inte bli värre. Man vill ju inte skrämma släktens småbarn. Det är då, två dagar senare man inser hur naiv man är. Inte nog med att ögat rann som Niagarafallen, nu hade slussarna öppnats på vid gavel från näsan. En lättare rinnsnuva! Pyttsan, det gick inte att lägga ifrån sig vare sig näsdukar eller toapapper. Så nu hänger en hushållsrulle i rött sidenband (man måste få kosta på sig) snyggt runt min hals. Oerhört praktiskt när man inte riktigt vet var man ska torka, och bara drar en lov över hela ansiktet. Skönt, nu vet man i alla fall hur de närmaste dagarna blir. Nu KAN inget mer hända. Men de kunde det! Halvblind staplar jag upp i ottan för att åtminstone få mig en kopp kaffe. Spiller ut innehållet i melittapåsen, samt halva innehållet i kaffeburken. Resultat: Tvärstopp i båda hoarna på diskbänken. Vänder mig om i raseri för att ta ut en mjölkförpackning ur kylen. I brist på kaffe går jag back to basic. Ser absolut ingenting. Tror att jag nu blivit blind, tills jag förstår att den förbannade kylskåpslampan har lagt av efter nästan tio år. VA? Kunde den inte väntat några dagar till. Hittar ingen ficklampa, och tar ut vad jag tror finns i kylen på måfå.

Låt mig bara säga att den frukosten hade en intressant och främmande touch. Men ge upp är mig främmande. När dagsljuset infann sig, så försökte jag pilla bort den trasiga glödlampan. Nope. Den satt som berget. Och rensning av avlopp får vänta, jag har en tredje diskvask, på köksön som fungerar, så nu skiter jag i alla bekymmer och grottar ner mig i vin och choklad.

Vad har jag lärt mig av detta. Att ingenting är så dåligt att det inte kan bli lite sämre. Och med den lite dystra erfarenheten går jag pessimistiskt och glad mot ett nytt år.

Man ska alltid vara glad, men inte för mycket! Sa min mamma. // kramar