Den frågan möttes man av för många år sedan, när man stod på centralstationen för att lösa biljett till något fjärran eller nära resmål. Nu har tiderna förändrats och man anlitar internet, och får sitt papperslösa färdbevis i mobilen. Men hos mig har själva meningen levt kvar, och utgjort en viktig del i mitt liv. För mig har det alltid varit Tur och Retur. Under livets gång möter man många människor och inleder många relationer. En del goda, andra mindre givande. En del kommer för att stanna livet ut, som min bästa vän. Vi har funnits för varandra i mer än 38 år. Andra blir man tvungen att ta farväl av. Kanske för att rädda sig själv, eller för att gå vidare och växa, när man märker att man inte längre har något att ge varandra. Det är på grund av det sistnämnda som jag har en returbiljett. Det kan låta cyniskt, att ha en slags bakdörr att smita ut genom, när man inleder en relation. Men i mitt fall betyder det något annat. Man förändras omärkligt, och påverkas av de människor man har i sin närhet. På gott ibland, och på ont några gånger. Min returbiljett är helt enkelt ett sätt att komma tillbaka till mitt sanna JAG. Den jag är och alltid har varit, men som genom allt för många kompromisser blivit otydlig till och med för mig själv. Någonstans djupt inne i mig VET jag vem jag är och vem jag vill vara. Så det är bara att börja leta i de inre vrårna. För mig är en Tur och returbiljett i livet, min trygghet. Min sanning och min förmåga att återvända till mig själv, den person som jag faktiskt tycker mycket om och respekterar.

Förmågan till självrespekt och självkärlek är inget man föds med. Det måste vårdas genom hela livet.

/Kramar