I morse när jag som vanligt klev upp ur sängen, och som en iller förpassade mig ut i köket för att VAKNA! Det vill säga få i mig mitt kaffe, så kom jag att tänka på mitt nästan erotiska förhållande till den drycken. PASSION är väl det närmaste jag kan beskriva fenomenet med. Inget kaffe… ingen Dorothea Nicole. Alla som känner mig har insett det lönlösa i att försöka ha en konversation innan jag fått i mig den ädla drycken. Och fort ska de gå. För detta ändamål har jag införskaffat en maskin med kapslar. Under dessa 30 sekunder !!!!!! det tar att brygga koppen, så står jag och trummar otåligt, allmänt vresig och ur balans. Men när jag fått första slurken så är det som att vända på en hand. Min lugna, väna, älskvärda sida poppar upp från ingenstans. Jag är till och med kramvänlig. Det visar hur mycket det inverkar på mitt liv.

Jag minns med fasa de få gånger jag insett att jag är utan kaffe. Till och med nödprovianten i form av pulverkaffe är slut. Då har det bara funnits en sak att göra. Kasta på sig något över pyjamasen och skyndsamt bege sig till närmsta Seven eleven. Min bilkörning lämnar mycket i övrigt att önska, och de få bilister som är ute och inte väjer undan, riskerar att mötas av… ja just det FINGRET!

Kassören bakom disken tar en steg tillbaka när jag kommer instormande och väser Kaffe, en stoooooor kopp. Han släpper allt han har för händer och de nygräddade bullarna blir brända. Han langar tyst över koppen och säger tjugo kronor tack. Jag greppar densamma, tar en slurk och undret infinner sig. Han får sin tjuga och ett bedårande leende.

Tänk vad morgonrutiner kan göra för en människa. Vissa människor kallar det abstinens, jag kallar det KÄRLEK!

Sänk tempot/ Tänk på hur du uttrycker dig, särskilt när du ber om något/ Kramar