När telefonen som vanligt ringer framåt åttatiden på kvällen, och förkunnar att det är barnbarnet (13) som via Facetime, vill ha kontakt med farmor, så släpper jag allt jag har för händer. Även om jag är inne i en favoritserie få TV. En ensidig konversation som tränar mig i att aktivt lyssna, tar då sin början. Jag delges allt från vad som hänt i skolan, vilka lärare som är "konstiga", resultatet på sista provet, vilka kompisar hon hängt med, nyinköpta kläder visas upp för en bedömning, och det öses galla över irriterande grannar som spelar musik när hon ska sova och främst men inte sist, vilka Harry Potter- och Star Wars filmer hon just sett. Ibland får jag även delar av handlingen förklarad för mig i ett rasande tempo. Det fina är att hon aldrig förväntar sig några svar. Det kan ibland vara fullständigt omöjligt att hänga med. Så när luften börjar gå ur henne ställer jag till sist frågan som jag redan vet svaret på och som fyller mitt hjärta med enorm kärlek. " Vad det något du ville?"

"NEJ JAG VILLE BARA VETA ATT DU LEVER!!!!!" Där satt det! Nu kan jag sova lugnt en natt till i förvissningen om att mitt barnbarn åtminstone en gång per dygn skänker farmor en tanke som bara är avsedd för mig. Denna enkla mening skulle jag kunna brodera i korsstygn på en bonad, om jag nu var lagd åt det hållet, och hänga upp på väggen. Den fyller mig med en sådan varm glädje och kärlek att jag för en stund känner mig som den rikaste människan i världen.

Att för ett ögonblick få vara den enda i någons tankar är en ynnest.

Då är man aldrig ensam. Att ha ett barnbarn som förstår att det är här och nu som gäller, inte sen, när det är försent, är en gåva.

"Tala saktare. Tala mindre. Tala inte alls. Kommunikation mäts inte i ord. / Kramar

 Tyvärr försvann inlägget. Men har återskapats  med ny neutral bild då den tidigare bilden raderats i mitt bibliotek. Sånt kan hända.