Jag brukar sällan ge mig in i debatter om aktuella ämnen. Dels för att jag är för lite insatt, men mest för att om man låter känslorna flöda kan man skriva något i hastigheten som sedan leder till missförstånd och misstolkningar.

Men efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson och Ainbusk Singers är det svårt att låta bli.

Media svämmar nu över av sympati för Josefin. Där får hon all min kärlek. Men även av hat mot mannen, den kände skådespelaren, som misshandlade henne och som en konsekvens av misshandeln faktiskt berövade henne livet. Honom tänker jag inte ge vare sig ett ansikte eller en själ. Av den enkla anledningen att han verkar sakna båda delarna. Det enda jag kan tycka är att han förbrukat sin rätt att någonsin i något sammanhang komma till tals.

Att rättssäkerheten för kvinnor är eftersatt och i vissa fall obefintlig är ingen nyhet. Det har jag själv beskrivit i min första roman. Där har jag försökt krypa under skinnet på en kvinnomisshandlare, som aldrig tidigare gjort någon något, men som helt plötsligt förvandlas till ett djur, som hänsynslöst tror sig besitta makten att bestämma om en kvinna av fri vilja vill lämna en relation.

Det tysta skriket, har jag brukat tänka. Men efter metoo kampanjen har fler och fler kvinnor vågat och man förfäras över all psykiskt och fysisk misshandel och våld som nu berättas utanför kvinnojourerna.

Josefin, jag är bara en vanlig svensk kvinna, som aldrig drabbats på det sätt du gjorde. Som inget visste. Som beundrade dig för din röst och artistiska begåvning. Idag har den bilden förändrats.

Jag sänder dig all min kärlek och ljus, även om det är postmortem. Må du vila i frid.

Vem kan segla förutan vind… / Kramar