Igår nåddes jag av budet att Eva somnat in. Min första tanke var förnekelse, men sedan följdes den av hjärtat som förmedlade tacksamhet. En tacksamhet för att hon tilläts lämna livet, hemma omgärdad av sin familj. En tacksamhet för att vi hann träffas en gång till, innan våra vägar för alltid skulle skiljas.
Eva var inte längre den person som en gång tog mig under sina vingar, på Länssparbanken Göteborg 1970, när jag som nyinflyttad och utan vänner hade börjat ett nytt arbete. Hon hade i praktiken redan lämnat oss. Jag upplever att detta var en befrielse.
Hon hälsade mig då välkommen med orden,
”Dorothea är för långt att säga, det får bli Doris.” Jag hatade namnet, men så fick det bli. Det hade Eva bestämt. Hon var inte bara min arbetskamrat, hon blev min närmaste vän under de fyra år jag och Göran bodde i Göteborg. Våra goa göbbar hakade på, och snart hade vi blivit ej ”trojka” Fyra par som höll ihop och festerna är numera preskriberade. Kommer aldrig att våga skriva om dom.
Jag skulle kunna skriva en bok om våra upptåg, men nöjer mig med spridda skurar. Då göbbarna körde rally så tyckte inte vi att vi skulle vara sämre. Vi bildade ett team, och tog våra licenser. Vi körde några tävlingar, men tappade sugen, när en av göbbarna påpekade att de lika gärna kunde gått bredvid oss på specialsträckan. Men det som fick oss att definitivt lägga ner projektet var den gången vi var på väg mot en tävling, och var ytterst nära att krocka med en älg. Då vänder sig Eva om tittar på mig och säger,
”Hur kör du Doris? Hade du tänkt att vi skulle köra första specialsträckan med en älg i bilen?” Ridå! En ytterligare bidragande orsak, var Evas bilsjuka. Att som kartläsare sitta med huvudet nedböjt och skrika ”noter” tog på krafterna. Hon kämpade tappert, men var alltid beredd att rulla ner rutan, spy lite, för att sedan återgå till ”jobbet”.
Ett annat underbart minne, en vision, kommer till mig. Vi skulle ha en av våra underbara fester i Gårdsten. En impulsfest. Det kom fler personer än vi räknat med. Jag stod i köket och kliade mig i huvudet. Hur få ihop något som räckte till alla? Då kommer Eva ut i köket.
”Behöver du hjälp Doris? Sa hon medan hon sippade på en rom o cola.
”Jag tror vi får slänga ihop en sallad.”
Sagt och gjort. Eva tog mig på orden. Febrilt började hon skölja grönsaker, som hon sedan i rekordfart hackade till oigenkännlighet. Allt slängdes sedan bokstavligen i en stor bunke någon meter därifrån, alltmedan hon lugnt sippade på sin rom o cola. När hon kom till salladshuvudet, hade hon fått upp farten. Hon formligen slet sönder bladen som gick samma väg. Det var först dagen därpå vi såg att allt inte hade hamnat i bunken. Men vilken fest!
När det sedan var dags att gifta sig med din stora kärlek. Lollo, så föll lotten på mig att ordna möhippan! Jag kan bara hoppas att du förlåtit mig. Vi talade nämligen aldrig om den igen.
Våra vägar skildes åt efter fyra år. Avstånd, barn, och livet i allmänhet bidrog till detta. Men det betydde ingenting. Våra minnen kan ingen ta ifrån oss, och tänk nu tror jag på fullt allvar att dessa minnen finns hos dig igen.
Tack käraste Eva, för vad du gav. Vi ses igen.
Livet kommer, livet går,
Men minnena de består! /kramar
1 kommentar(er)
