Som författare får jag ibland frågan: Var får du allt ifrån? Läs hur kommer du på dina historier och vad du skall skriva? Även den mer intressanta frågan: Hur formar du karaktärerna?

Som barn fick jag alltid höra, Du har så livlig fantasi. Läs, du ljuger och hittar på. På den tiden blev jag nedtystad och tillsagd att hålla mig till sanningen. Alltså en osynlig förmåga som på sikt skulle bli min undergång. Som vuxen, har den förmågan blivit min största tillgång, och även fått ett tjusigt namn. ”High Sensitive personality” De ni! Det är inte dåligt för ett barn som en gång blev bemött på detta vis. När jag som sexåring kom hem och berättade för min mamma att jag sett älvorna dansa på ängen, så svarade hon inte, ”Så intressant, berätta mer”. Istället lät hon torrt meddela att det bara var dimslöjor som synts i skymningen. Det var då jag förlorade tilltron till vuxna. För det var just det. Jag hade sett älvorna dansa. Hos mig förvandlades det hela till en vision, där jag verkligen såg älvor. Och så har det fortsatt. Jag får en idé. Den kan komma till mig på vilket sätt som helst. Genom en annons, texten i en låt, en nyhet på msn och plötsligt spelas scener upp i mitt huvud som sedan blir till en synopsis, som därefter skrivs ut till en historia. För varje kapitel som skrivs, så ser jag först händelseförloppet som på en film. För att illustrera det hela så kan jag berätta om mitt besök i Gustav Vasa kyrka under påsken. Jag och väninnan blev tillfrågade om vi inte ville se Columbariet under jord. Det ville vi. Enorma salar i marmor, avdelade i mindre utrymmen och bås, med väggarna fulla av marmorplattor med guldinskriptioner, på avlidna personer, vars urnor befann sig bakom marmorn. Andlöst blev jag stående och betraktade detta vita, kalla rum. Då kom tanken, från.. ja säg det? Tänk om det inte är aska i urnorna bakom marmorn? En urna kan väl innehålla vad som helst. Kokain tex, eller tvättade pengar? När väninnan så meddelade om ett förestående toalettbesök, så viftade jag bara bort henne. Jag var mitt inne i en vision. På marmorgolvet såg jag en enorm blodpöl. I denna låg en person med krossat bakhuvud och en glasblomma i den utsträckta handen. Och då föddes titeln till boken ”Döden i Columbariet”. Synopsisen dvs grundhistorien kom i vågor. Nu återstår bara att skriva ner hela berättelsen, och också ge en karaktär åt ”liket”    

Med mina karaktärer är det lite annorlunda. Jag börjar med att namnge en person. Sedan börjar jag skriva. Under tiden denna person gör saker eller upplever saker, så formas hen. Det blir aldrig riktigt klart. De är som vi vanliga människor, utvecklas hela tiden, med berättelsens skiftningar. När en bok är klar kan jag plötsligt se klara personlighetsdrag som finns hos människor jag mött eller känt tidigare under mitt liv. Därför avslöjar jag aldrig, vem som påverkat mig i formandet av en viss person. Det överlåter jag åt läsaren eller lyssnaren att kanske finna ut.

Mord,blod och hönsfjädrar blev en del av påsken/Kramar