I det här landet har vi lagar, förordningar och regler i överflöd. En del regler är vad man kallar osynliga. Inget konstigt med det. Vi är ju svenskar.Däremot är det mer sällsynt med en osynlig lag. Som inte finns nedtecknad, men som ändå gäller. Efter studier i juridik, fann jag ingen sådan lag. Men likväl existerar den. Ingen undgår Murphy´s lag. Lagen om alltings jävlighet. Vad betyder den? Kort och gott, Allt som kan gå åt helvete, gör det förr eller senare. En tröst i sig. Då behöver man inte oroas. Då vet man. Efterforskning har givit denna högst ovetenskapliga analys av:

Murphy´s lag. och dess tillämpning.

Vem var då denne Murphy? Jo en ingenjör vid namn Edward A. Murphy Jr som experimenterade med raketslädar i USA s flygvapen på 40 talet. Arbetslaget där Murphy deltog försökte eliminera alla möjligheter för de tekniska anordningarna att misslyckas. Murphys ursprungliga formulering var: "Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, kommer någon att göra det på det sättet." Enklare uttryckt,

"Om någonting inte kan gå fel, så går det fel i alla fall".

"När någonting som inte kan gå sönder går sönder, sker det på ett ställe som är omöjligt att komma åt för att reparera."

Lagen om alltings jävlighet, Lagen om alltings inneboende ondska eller lite förfinat Lagen om alltings minimala älskvärdhet. Indirekta anspelningar som "Murphy är tillbaka" eller "nu är Murphy här" förekommer också. Så när vet man med säkerhet att man drabbats av Murphy´s lag ?

Låt mig nu ge en kort version av händelseförloppet en morgon när denne Murphy var allestädes närvarande.

Jag vaknade halv åtta istället för sju. Kollade klockan och såg att jag glömt ställa väckningen. Vräkte mig ur sängen in på toaletten, blaskade kallt vatten i ansiktet och skulle borsta tänderna. Ingen tandkrämstub. Skriker rakt ut, var är tandkrämen? Får till svar i soporna, titta i skåpet med extra förråd. Öppnar dörren, Tomt. Får skölja munnen med endast munvatten. Stirrar på spegelbilden. Slänger ner vattenfast mascara och läppglans i handväskan. Får sminka mig på bussen. Tar på mig gårdagens kläder, hinner inte leta. Drar upp dragkedjan till jeansen. Den spricker. Biter mig i handen för att inte skrika. Vill inte skrämma ungarna. Häller ut tvättkorgen på golvet. Rotar runt hittar ett annat par, med en fläck på knät som bara luktar lite surt. Får fixa på jobbet. Hör den desperate maken skrika från hallen,” Hej då, nu åker vi till dagis. Lämnar därefter det kaotiska hemmet och springer till bussen, bara för att konstatera att jag är en minut för sen. Försöker åstadkomma ett ansikte på bussen. När jag lägger på den vattenfasta mascaran så tvärnitar chauffören och jag har plötsligt ett svart märke på kinden som inte kan tas bort med spott. Kommer inflåsande på kontoret en timme försent. med sot under ögonen och fläckiga jeans. Börjar förklara men möts av en iskall fråga, ”Var är fikabrödet?” Fan det var min tur att ta med fikabröd till arbetsgruppen. Hinner bara sätta mig ner och andas så ringer telefonen. Hej det är från dagis, var är era barn? Tar mig åt hjärtat, ber att få återkomma. Ringer maken, försöker att inte skrika, som till sist medger att han glömt lämna ungarna. De var med hela tiden till kontoret. Nu sitter dom där och ritar. Ber i ohövliga ordalag att han ska ringa dagis och kräla i stoftet.

En kollega kommer förbi, undrar om det varit en sån morgon. Stirrar slött på honom, när han säger Du börjar, med ditt anförande. Paniken växer till ett okontrollerbart crecendo när jag upptäcker att mina anteckningar ligger hemma på köksbordet. Jag ger upp. En kvart senare hittar en äldre moderlig kollega mig gråtandes på toaletten. Hon hjälper mig varsamt att snygga till mig, hur hon nu lyckades med det. Dessförinnan hade jag gråtit ut rejält i hennes famn. Hon log och sa, "Jag lyckades skjuta på mötet, kom nu, så tar vi en kopp kaffe i lugn o ro, Du är så proffsig, så skit i anteckningarna, improvisera lite lätt. Använd din charm till din fördel. Världen går inte under. Det är bara gamle Murphy som tittat in.

Det kommer alltid en morgondag/kramar