När Ingmar Stenmark febern drog fram över Sverige skulle plötsligt alla åka slalom.

Det är roligt sa maken, om man behärskar tekniken. Det gjorde man inte. Men den påhittige maken som aldrig lät sig nedslås av buttra kommentarer, bokade skidskola. Så när jag befann mig bland de andra sexåringarna i Bamsegruppen, tog den stolte fadern med sig tvååringen i liften upp till toppen. Där spände han en bogserlina runt ungen, sen bar det iväg. Att ploga lite försiktigt var inget som den ungen hade för avsikt att tillämpa. Det visste han inte vad det var. Aldrig har en pappa stått på bromsen, som maken. När han äntligen kom ner var han så trött i armarna att han behövde hjälp att lyfta ölglaset på after ski´n. Men ungen var fast. Han vinkade glatt till de stora barnen i Bamsegruppen, när han åkte sittlift med pappa till toppen. Efter några dagar i skidskola, tyckte maken att det var dags för mig att stifta bekantskap med sittlift och ”riktig” slalomåkning. Jag bad en tyst bön och började försiktigt ploga mig ner. Vad som egentligen hände vet jag inte, bara att jag drattade i backen, med benet släpande efter mig, och att vi, benet och resten av mig gled halvvägs nerför branten tills maken med hjälp av skidstavar och skidor lyckades spärra vägen för min framfart. Sen var det slut åkt. Framåt kvällen hade knät antagit dubbel storlek och bultade utav h….te. Då säger den jag lovat evig trohet, ”Jag sticker iväg och tar ett sista åk innan dom stänger liftarna.” När han kom tillbaka till den hyrda stugan, hade han armen i mitella. Några hjälpsamma människor hade offrat en varm schal och fått honom på fötter. Där låg vi i våningssängen och begrundade våra öden, när maken efter en stund sa, ”Jag kommer ner till dig.”A man got to do what a man got to do.” Och under stön och stånkanden lyckades han ta sig ner, och förena sig med mig i bingen, för att utföra sina äktenskapliga plikter. Natten blev obeskrivbar, och resulterade nio månader senare i son nummer två. Tvååringen som intresserat följt våra förehavanden med ögonen ovanför kanten på resesängen, har senare förklarat att han troligtvis fått men för livet.

Hemresan blev en tolv timmar lång mardröm. Hem ska vi, sa den beslutsamme maken och satte sig bakom ratten med två friska ben. Själv satt jag i passagerarsätet med två friska armar. Ja ni förstår ju. Teamwork. Brottet är troligtvis preskriberat nu, men avstår ändå från att gå in på detaljer.

Det var först flera år senare, när jag invigts i tjejgruppen ”Attack med plös” som jag fick lära mig ett mer ofarligt sätt att åka slalom. Se bifogad bild. Notera martiniglaset i handen, Det platta underlaget och den käcka stavisättningen. Skaderisken var obefintlig och det var nära till sängen.

De´e´bare´å´åk/ Kramar