Under den senaste veckan har Linköpings Stadsfest ägt rum. Som ett kulturellt led anordnades för första gången ”Bokgatan” där ett visst antal författare kunde delta, med försäljning av egna böcker, vid ett eget eller delat bokstånd. Jag var en av dessa författare. Det är alltid lika roligt att möta människor, och ibland läsare av ens egna böcker, för att prata om litteratur.

Men jag gavs också möjligheten att få stå på scen, och under tio minuter få min plats i rampljus, strålkastarljus eller solljus, för att berätta om mitt författarskap under rubriken ”Rätten att få vara galen, som författare. Vissa människor ser det som fasansfullt att behöva yttra sig inför mer än två människor i taget. Så icke undertecknad.

Redan som sexåring insåg jag tjusningen med att få stå på en scen. Den var visserligen tillverkad av mig själv, av en stor kartong. Men det fick duga. Mina föräldrar hade något slags fest, med middag. Naturligtvis var vi två barn redan nattade och antogs sova. Men då hade de inte räknat med min kreativa överraskning. Mitt under middagen klev jag in med min kartong iklädd nattlinne och började sjunga ”När Troll mor har lagt sina elva små troll…så det ekade i lägenheten. Till min förtjusning blev jag inte avbruten, och reaktionen att döma utifrån ansiktsuttrycken, var helt enkelt oförställd häpnad. När den första chocken lagt sig hos församlingen, blev jag burdust inburen i säng igen av min far. Men min sorti åtföljdes av glada skratt, applåder, och en blank enkrona av en farbror jag inte minns namnet på. En stjärna var född, om jag får säga det själv. Sedan dess tar jag alla chanser. Varför? Att få synas? Nja, det var den svåra biten som jag med åren blev tvungen att övervinna. Nej, möjligheten som gavs att få uttrycka sig, med egna ord, utan att bli avbruten, var den stora lockelsen. Författarskapet är då den ena möjligheten, men den saknar ibland återkopplingens magi. Därför använder jag mig nu av detta. Scenframträdanden, där man genast får en feedback. Antingen genom glada miner och applåder, eller att någon lämnar sin plats. Det är ett risktagande, men vilken eufori, det ger.

Så tack alla ni som hörde och såg mig.

Att våga är halva segern! / Kramar