Tidigt sjuttiotal. Dåvarande maken och jag hade blivit med en HSB tvåa beläget i ett högt hus. Med därtill hörande tvättstuga i källaren. Kärleken var oändlig och ljuv under tiden tvätt högarna växte. När det värsta ruset lagt sig och vi inte hade några rena underkläder längre insmög sig en tanke hos mig. Det förväntades av mig att göra något åt ”saken”. Min fantasi och förkärlek för skräckfilmer var redan då på uppåtgående. Tanken på att tillbringa en kväll ensam i källaren på detta hus var alltså inte så tilltalande. Men det fanns ingen återvändo. Så med käcka steg gick jag ned i källaren för att anta kvällens utmaning. Så fort jag kom in i källargången slocknade ljuset. Med ryggen tryckt mot väggen lyckades jag hasande och trevande nå dörren. Den var låst. Paniken som hela tiden legat där på lur växte, tills lyset kom tillbaka. Jag träffade en av mina grannar som tryckt på lysknappen. Han upplyste !! mig även om att man var tvungen att ha nyckel med sig för att bereda sig tillträde till detta ”hemliga rum” Det fick räcka för den kvällen. Men stärkt av nyvunna erfarenheter gjorde jag ett nytt försök kvällen därpå. Det skulle visa sig bli en skräckupplevelse. Så fort jag öppnat dörren och föst in min tvättkorg, så möttes jag av fyra ögon fördelade på två ansikten.

”Vad gör du här?” Frågade det ena ansiktet bryskt. ”Jag tänkte tvätta.” förklarade jag lite lamt. ”Jaha men har du någon tvättid uppskriven? Du är väl inte så korkad att du tror att det bara är att komma ner och tvätta?” Precis så korkad var jag. Men nu hade ansiktena eldat upp sig och de beslöt sig för att kollektivt ta mig i örat. Jag fick en föreläsning om tvättkultur med scheman, städregler, borttagande av ludd ur filter mm mm. Efter detta kom ett ifrågasättande av min hjärnkapacitet, min förmåga att förstå skrivna meddelanden och värst av allt, huruvida jag var läskunnig över huvud taget. Jag flydde tillbaka till min lägenhet och den nyblivna maken. Han delgavs tre alternativ.

Köpa egen tvättmaskin. Köpa eget hus. Skilja oss. Det tredje alternativet var inte lockande, då rosorna i brudbuketten nätt och jämt vissnat. Så den positive maken la istället till ett annat. HAN skulle stå för tvättandet under två månader. Som en inskolningsritual. Han överöstes med kyssar och andra ömhetsbetygelser. Tre månader senare var kontraktet till ett radhus påskrivet.  

Efter detta har jag aldrig satt min fot i en gemensam tvättstuga. Det är därför med stigande förvåning jag noterar ett nytt förhållningssätt till tvättstuga bland mina vänner och bekanta.

Således har jag ringt en vän som jag inte sett på länge och ställt frågan ”Hur mår du? Hur är läget?”

”Jag har tvättstugan fyra maskiner på G” Min förvirring växer och jag undrar om jag ska gratulera eller beklaga. Jag tar en omväg och säger” Då förstår jag” utan att förstå något. Samma sak upprepas med en annan vän. Jag ringer och förslår en biokväll, då vi inte setts på ett tag. ”Ett ögonblick.” Vännen rotar runt i sin digitala kalender. ”Tyvärr, jag har tvättstugan!” Då jag ett flertal gånger möts av samma svar men från olika personer så har en tanke slagit rot. Kan det vara så att ”tvättstugan” även används som en sofistikerad undanflykt?

Hel och ren var mammas motto, det håller än idag/Kramar